Under slutet av juli månad bjöd hembygdsföreningen i Björna in till en guidad tur upp till den gamla gruvan strax utanför bygden. Skulle deltagarna hitta det mytomspunna guldet eller skulle man med Everts kunniga blick rent av få syn på Gruvmoran som vakar över både stockar, stenar, folk och fä?

Kvällen tog sin början i Björna där vi i samlade trupp körde vidare ut till Everts ägor rustade med fantasi, förväntan, kaffetermosar, varmkorv och självklart hembakade snoddas kakor. Även om Evert och brodern idag som både ägare och förvaltare av de fantastiska och bördiga skogarna tog historien sin början långt innan någon av dem var påtänkta.

Redan på slutet av 1700-talet reste man från Härnösand hit till Björna för att prova lyckan i hopp om en rik och beryktad framtid. Slå-stenens silver, det hade gossarna i skogarna tidigt lärt sig att hitta och när lektorn fick både höra och se silvret med egna ögon slog han på stora trumman och bjöd in dåvarande Häradshövding Johan Fredrik hela vägen från Härnösand – för nu skulle minsann gubbarna göra sig en hacka. Sagt och gjort så började man fråga runt bland byborna i Björna var denna fantastiska silvergruva dolde sig, visste någon månntro var ådran gick där i bergen? Björna borna såg minst lika förvånade ut, för visst kände de till slå-stens silver om det var de herrarna ville ha – men när de nu istället hoppades på en gruva gick de bet.

Bildtext: Slå-sten-silver; slå stenarna mot varandra och de glittrar som silver

Några år senare var det skottbly man bröt i skogarna, detta behövdes inte minst när efterfrågan på ammunition ökade under kriget – ryssen var här och nu var det man ur huse för att försvara såväl bygden som Svea rike i stort. En av de män som tog värvning skickades upp till Sävar i Västerbotten, en resa där hans drömmar om guld blev till sand och resan i Björna skogar såg sitt slut. Så vad hände med denna gruva som så plötsligt fick lämnas åt sitt öde? Enligt flera sägner ska den ligga just ”där”, vart där riktigt ligger skiftar och kan vara aningen diffust beroende på vem man frågar och vilken sägen du får höra. Men visst finns det rikedomar både ovan och under ytan i vår vackra bygd.

Ett annat dagbrott som omnämns i de gamlas historier är det vid Kravvattnet där man hittat Diabas-sten. En sten som enklast beskrivs som en hybrid eftersom den bildas när magma tränger upp igenom jordskorpans sprickor och stelnar inuti andra bergarter. Idag är stenen betydligt vanligare och syns ofta i olika trädgårdar där den används som både som dekorativa plattor eller avgränsare till rabatter.

Kanske kan denna hybrid också förklara fenomenet med de felande kompasserna, för just där vid Jon Jonssons gamla stuga vid älven kan man varken hitta norr eller söder. Kompassens pil snurrar bara runt runt och enligt Holmen trä ska det röra sig om ett magnetiskt fält just här.

Mycket av mystiken och sanningen bakom myterna och historierna kommer sig av att sjöarna ligger så väl placerade mellan bergen att ekot blir näst intill perfekt. Skjuts det på andra sidan kan man tro att det är älgjakt eller sprängning som pågår just intill platsen man står på. Så kanske är det inte konstigt att dimslöjor blev till silvertrådar över sjöar som sedan letade sig upp i trädens toppar för att bli till löv av silver. Och om Mumin dalen nu skryter om Morran så har Björnas skogar ett väsen som är minst lika känt i folkmun – nämligen Gruvmoran och hennes båda hundar som håller uppsikt över både folk och fä.

– Jag gav gubb-nina i Bredbyn i uppdrag att göra en liten statyett av gubbmora och hundarna, eftersom ingen riktigt vet hur de ser ut så tänkte jag att det är väl bara att använda fantasin. Men si där gick jag bet, för tror ni inte att det kommer fram en äldre man och berättar för mig att sådär ser de visst inte ut hundarna hennes – helt otroligt tänkte jag – han har mött henne!

Ett annat original besökarna under kvällen fick stifta bekantskap med var Gruv Viklund och hans ihärdighet och klyka. Inte långt ifrån den plats där ni nu parkerat era bilar hade han sin stuga på 30-talet berättar Evert och pekar upp mot ett av backkrönen med sin egengjorda klyka.

– Kanske såg den inte riktigt ut såhär, jag gjorde ju en ganska stor modell för att ni alla skulle kunna se den. Men han satte alltså koppar här längst fram och höll sedan fram den och letade och på så vis kunde han hitta var han skulle börja gräva någonstans.

Evert tar med oss in i skogen bland träd och höga ormbunkar, inom kort har vi fått sällskap av ett djupt dike på vår vänstra sida och vi får veta att just detta dike är ett exempel på klykans utslag. Enligt den skulle det finnas något här, så Viklund han började både gräva och spränga sig ner i backen, men han kom aldrig ner till själva berget utan hittade istället en vattenåder på 5 meters djup.

-Tittar man på det här med dagens ögon skulle man nästan kunna tro att det gått en schaktmaskin här. spade, hacka och kärl-spett, det var vad han hade att tillgå på den tiden, det och dynamit som tog bort de större bitarna. Så inte var de rädda för hårt arbete på den tiden inte.

Sagan om Gruv Viklund fick ett sorgligt slut när hans stuga brann ner och Jon Johnsson tog vid och fortsatte sökandet. Men något guld blev det aldrig för Jonsson som mest tittade, någon brytning blev det aldrig tal om. Däremot var han full i rackaren och drog sig inte för att lura besökande grävare igenom att lägga några silvermynt i borrhålen för att de skulle söka lite extra. Sedan fanns det även original som bagar Lundgren som fick för sig att han skulle kunna hitta nya Maria gruvan här under sjön, det gällde ju bara att tömma sjön först så skulle Malmkroppen uppenbara sig för honom. Sagt och gjort hämtades spadar och tillhyggen och han började dika ur sjön så till den milda grad att spåren av hans försök gör sig synliga än idag om man tittar efter kanterna. Även om Lundgren var duktig på att kavla upp ärmarna var det kanske deg som bagaren borde hålla sig till.

Evert leder besökarna vidare längs den snåriga skogsstigen, upp efter bergets branta sidor längs med ris, hyggen och inom kort befinner man sig ute på öppen yta med halvvuxna träd som ännu tillåter sin besökare att blicka ut över Gideälvdals praktfulla marker. Hundar såväl som människor pustar ut lite och avnjuter de halvmogna blåbären. En kort promenad senare uppenbarar sig bergsmassivet och grottans öppning möter besökarna likt en gåtfull och mörk spegel, vad döljer sig egentligen där nere i djupet av glömda drömmar?

– Här ser ni frukten av hans arbete, det var här som Gruv Viklund höll till och hoppades hitta sin förmögenhet, men varken han eller Jonsson eller Nils Viklund som kom efter honom gjorde något större fynd. Kanske hade det gått bättre med dagens teknik men det är ingen som försökt, först och främst behöver gångarna tömmas på vatten.

På frågan om han inte vill följa i fädrens spår och plocka upp spade, hacka och kärl-spett svarar han med ett skratt att vi nog har bättre lycka nere vid den öppna elden där han hört från säker källa att det utlovas både kaffe, snoddas och varmkorv. Det sistnämnda var något kvällens fyrbenta besökare lystrade till och genast tog de täten ner mot fikaborden.

Med en sista blick mot gruvan, var det inte hon som stod där? Upp med kameran för att fota, men hon var borta. Men kvar på marken där hon stått glimmade något gult – det var skogarnas guld hon lämnat mig som tack och sällan har väl frukostmackan smakat bättre där på bron när jag med första koppen kaffe reflekterade över vad jag faktiskt sett.

Dela med dina vänner:
X
X